På plats denna högtidsstund när drömmar skulle förverkligas fanns Mamma och Pappa Gylling. Stoltheten gick inte att ta miste på, så min fråga till Mamman var egentligen överflödig. Det blev en sån där sportfråga som reportern ställer efter en lyckad insats:
-Hur känns det?
I alla år jag följt Thomas har jag imponerats av hans förmåga att få alla att må bra. Till och med i 1990-talets Tropicopop gick han rakt genom rutan och fick mig att må bra. Sedan 2013 har jag fascinerats av hans manifestationer på Smedsudden och ser honom lite grann som en vuxen Greta, med en liten twist på klimatfrågan.
För Thomas är det samhällsklimatet som gäller och i första hand inte hotet från den globala uppvärmningen, utan snarare risken för en mental istid. Skansen blev en utmaning och ett tag, när jag var som blötast, var jag faktiskt tveksam. Skulle han klara av att värma den av vädret decimerade publiken, få dem att tina och i trans dansa till hans magiska pipa.
Självklart lyckades han och nästa gång ska vi ha vädret med oss. Då ska vi slå publikrekord och visa Stockholm för Stockholmarna, Sverige för Svenskarna, alla Svenskar. Det kanske händer 6 juni 2020 på självaste nationaldagen.